Din sökning gav 0 träffar

    Ett fel uppstod.
    Dölj bild

    Linköpings stifts intranät

    Biskopens sommarhälsning 2019

    Foto: Katarina Sandström Blyme

    Linköping, juni 2019

    Kära vänner i Linköpings stift!

    Nu när vi står vid sommarens början vill jag sända er mina varma hälsningar. Jag hoppas att ni alla ser tillbaka på en god termin, både i egna liv och i församlingarnas liv. Under mina församlingsbesök blir jag alltid så glad när jag möter er alla i både stora och små sammanhang. Linköpings stift har så mycket gott liv och så många bärare som hjälps åt att bygga våra levande församlingar – både nu och för framtidens möjligheter.

    Den gångna terminen har innehållit mycket som varit omskakande på många sätt. Både kristna och muslimska helgedomar har drabbats av attentat, och också här i vårt stift har våldet varit synligt, inte minst genom förfärliga bombdåd. Oavsett varifrån våldet kommer och vem det drabbar behöver vi stå upp för det goda. Som kristna och församlingar har vi vår uppgift i ryggmärgen: att komma med fred och försoning, den fred och försoning vi själva funnit vara Guds goda gåva in i en splittrad värld. I Jesu efterföljd försöker vi, som enskilda och församlingar vara fredsbärare på de sätt vi mäktar.

    Fred och försoning har både med ord och handling att göra. Den amerikanska teologen Sally McFague, som jag haft förmånen att få läsa under våren, skriver om tre perspektiv i Jesu förkunnelse: liknelserna, helandeberättelserna och måltiden. Alla tre har betydelse för vårt sätt att vara kyrka. Genom liknelserna avslöjar Jesus orättfärdiga strukturer och talar om Guds kärlek och försoning in i detta. Genom miraklen upprättar han människor och helar dem. Genom måltiderna, både vardagens måltider, festmåltiderna och den första nattvarden, ger han en vision av Guds rike.

    Här finns också vårt uppdrag. I detta lever vi som kyrka. Vi förkunnar envist evangelium och hjälper så varandra att se både orättvisor och hur Guds kärlek upprättar. Vi blygs inte för helandet – även om det inte sker genom mirakel för det mesta. Men nog finns det mycket läkekraft både i människor och natur att lyfta fram och tacka Gud för, samtidigt som vi arbetar förebyggande för helande miljöer. Och vi firar mässan – och bjuder in till vardagens små och stora kaffebord och måltider – där bordet är dukat för alla som ett gudsrikets tecken.

    Genom detta förkunnar vi hopp, och i hoppet behöver vi alltid stärka varandra. Jag har under det gångna året haft förmånen att besöka Tanzania och stifta bekantskap med den lutherska kyrkan där. Många goda möten har jag fått vara med om och jag har fått vänner som jag hoppas få behålla under lång tid framåt. Och jag har fått kraftfulla bilder av vad det innebär att vara kyrka i hoppets tecken.

    En av de mest drabbande händelserna var när jag fick vara med om att inviga en kyrka i utkanten av ett industriområde. Församlingen har drygt 20 medlemmar. Den kyrka de byggt har nog plats för 200 personer. I vår del av världen hade vi lagt ner för länge sedan. De byggde nytt. Inte för att de har massor av pengar. Här handlar det om vision och världsbild. Man vill ha en kyrka att samlas i. Man tror på Guds möjligheter att väcka tro, och man såg att i industriområdet finns många, många som behöver diakonins hjälp. Tankeväckande!

    Tankeväckande är också de vittnesbörd jag hör från vårt eget stift om hur man i församlingar knackar dörr och säger välkommen till nyinflyttade eller kommer med gåvor och dopinbjudan till nyblivna föräldrar, och hur överraskande glada människor blir över denna kontakt. Det är ett brobyggande arbete väl värt att sprida.

    Sally McFague, som jag nämnde ovan, driver i sin teologi att när vi i vår tid talar om de utsatta så behöver vi också räkna in skapelsen. Också djuren, vattnet, atmosfären är i dag ”våra minsta bröder och systrar”. De behöver vårt stöd och vår hjälp. Miljöfrågorna är inte någon sorts ”tillägg” till kyrkans verksamhet utan en djupt integrerad förståelse av vad det är att vara människa och kristen.

    Jag är glad att vårt stift ligger långt fram i miljöarbetet – jag hör oss ofta nämnas med tacksamhet i Svenska kyrkans nationella arbete – och jag ser fram emot att vi ännu mer kan sträcka oss i det viktiga arbetet med att värna våra minsta systrar och bröder – människorna, djuren, haven och skogarna. Vi försöker göra det vi kan, vi bör göra en hel del mer. I allt detta behöver vi be för varandra och skapelsen.

    I sommarens begynnande tid: Gud välsigne dig, ditt liv, dina nära och kära, ditt arbete och din vila.

    +Martin Modéus

    Sommarhälsningen som pdf finns här

     

    Redaktör och innehållsansvarig
    Max Wahlund, Linköpings stiftsorganisation
    Uppdaterad
    2019-12-05
    X
    Dokumentid: 1470265- Webid: 29037 - Unitid: 3