Din sökning gav 0 träffar

    Ett fel uppstod.
    Dölj bild

    Krishantering

    Vem ansvarar i samhället

    Det svenska krishanteringssystemet bygger på två olika typer av ansvar: sektorsansvar och geografiskt områdesansvar. Frivilligorganisationer och trossamfund är en av fem kategorier av samhällsaktörer.

    För Svenska kyrkan innebär sektorsansvar att planera för att klara den egna verksamheten och begravningsverksamheten, på de platser där man är begravningshuvudman. Svenska kyrkan behöver också kunna samverka med andra i ett geografiskt område.

    Vad är sektorsansvar?

    Sektorsansvar är varje myndighets och organisations ansvar för förberedelser och hantering av kriser inom sitt ansvarsområde.

    Vad är geografiskt områdesansvar?

    Geografiskt områdesansvar innebär att det inom ett geografiskt område finns ett organ som verkar för inriktning, prioritering och samordning av olika samhällssektorers åtgärder vid en krissituation. Det geografiska områdesansvaret bygger på principen att krishanteringsförmågan ska byggas upp från lokal nivå, via regional nivå till nationell nivå. Kommunerna är basen och står närmast de operativa insatserna. Länsstyrelserna ska samordna, stödja och utveckla krisberedskapen regionalt; regeringen har det övergripande områdesansvaret.

    Aktörerna i det svenska krisberedskapssystemet delas in i fem kategorier

    • Nationell nivå: regering, riksdag, centrala myndigheter
    • Regional nivå: länsstyrelser, landsting/regioner
    • Lokal nivå: kommuner
    • Näringsliv
    • Frivilligorganisationer och trossamfund

    Lokalt är alltså församlingar och pastorat aktörer inom kommunens område, regionalt finns stiftet och på nationell nivå kyrkokansliet som samverkanspartner.

    Regional nivå

    Länsstyrelsen är en länk mellan den centrala, regionala och lokala nivån i
    krisberedskapen och har det geografiska områdesansvaret regionalt.
    Länsstyrelsen samverkar med övriga aktörer i länen, till exempel kommuner,
    företag och organisationer.

    Länsstyrelsen kan inrätta regionala råd för krisberedskap och skydd mot olyckor, har en tjänsteman i beredskap, kan samordna och i vissa fall leda arbetet under en kris, prioritera och inrikta statliga och eventuellt internationella resurser. De regionala råden arbetar för samordning, gemensam lägesbedömning och bedömning av behovet av åtgärder under en kris. Råden tar fram underlag för gemensamma rutiner för rapportering och information, och samordnar utbildning och övning. I de regionala råden kan representanter för länsstyrelse, kommun, sjukvårdsregion, myndigheter, företag och organisationer ingå. Råden kan engagera frivilliga organisationer och andra aktörer, däribland trossamfunden.

    Sjukvård och polismyndigheter verkar också på regional nivå, bland annat med samordning av kontakterna med andra beredskapsorganisationer – däribland
    Svenska kyrkan, främst på stiftsnivå.

    Kommunal nivå

    Kommunen har det övergripande ansvaret för krisberedskapen på lokal nivå och har ett geografiskt områdesansvar. Varje kommun och sjukvårdsregion upprättar en risk- och sårbarhetsanalys och fastställer en plan för hur man ska hantera extraordinära händelser. Det kan till exempel vara stora miljöstörningar, elavbrott, avbrott i dricksvattenförsörjning, störningar i it-system, brand, stora trafikolyckor eller kemikalieolyckor.

    För så kallade extraordinära händelser ska kommunerna utse en krisledningsnämnd, med särskilda befogenheter för att kommunen ska kunna fungera snabbt och effektivt. En viktig uppgift är att samordna verksamheten med statliga myndigheter, organisationer liksom med Svenska kyrkan och andra trossamfund.

    Kommunen ansvarar genom den kommunala räddningstjänsten för skydd mot olyckor. De flesta kommuner har också en Posomgrupp (Posom: psykiskt och socialt omhändertagande vid olyckor). I Posomgruppen ingår oftast någon representant från Svenska kyrkan. Kommunen kan även inrätta så kallade frivilliga resursgrupper (FRG) som vid en samhällsstörning kan förstärka beredskapen.

    Statlig räddningstjänst

    Vissa delar av samhällets räddningstjänst har andra huvudmän än den kommunala
    räddningstjänsten. Så kallad statlig räddningstjänst omfattar bland annat flygräddning, sjöräddning, fjällräddning och efterforskning av försvunna personer.

    Vid utsläpp eller överhängande fara för utsläpp från kärnteknisk anläggning ansvarar länsstyrelsen för räddningstjänsten. Länsstyrelsen svarar också för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen.

    Sjukvårdsregionen

    Regionen svarar för hälso- och sjukvårdens inriktning, stöd och samordning inför och under kriser. Akutsjukhusen har katastrofmedicinsk beredskap för allvarliga händelser. Vid händelser som kräver stora sjukvårdsresurser övergår man till en katastrofplan. Sjukhusen samordnar omhändertagande av skadade och anhöriga vid stora olyckor. Beredskap och insatser organiseras genom så kallade PKL-grupper (psykologisk/psykiatrisk katastrofledning).

    I det krisstödjande arbetet spelar sjukhuskyrkan en viktig roll. Sjukvårdshuvudmannen har också bårhusansvar.

    Polisen

    Polismyndigheten ansvarar vid en samhällsstörning för bland annat allmänhetens säkerhet och avspärrning av olycksplats. Det är polisen som identifierar omkomna och underrättar anhöriga – ofta tillsammans med en präst eller diakon. Polisens åtgärder beror av händelsens karaktär. Det kan vara trafikreglering, utrymning, avspärrning, bevakning, eftersök, registrering, identifiering, uppsamling och omhändertagande av gods (personliga tillhörigheter) och information. I vissa fall leder polisens nationella nivå verksamheten.

    Näringslivet

    Näringslivet ansvarar för mycket av den verksamhet som måste upprätthållas vid kriser, till exempel el, telenät, detaljhandel, betalningsväsende och transporter.

    Frivilligorganisationer och trossamfund

    Frivilliga, civilsamhällets organisationer och trossamfund gör viktiga insatser vid samhällsstörningar och kriser, inte minst genom lokal förankring, resurser och stöd till berörda.

    Lagar och förordningar för krisberedskap, totalförsvar och höjd beredskap

    Listan visar centrala lagar och förordningar som reglerar den svenska krisberedskapen, höjd beredskap och kyrkans ansvar som begravningshuvudman.

    •  Förordning (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap
    •  Förordning (2017:870) om länsstyrelsernas krisberedskap och uppgifter vid höjd beredskap
    • Förordning (2006:637) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (LEH), samt  Förordning (2008:1004) om ändring i förordningen (2006:637) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap
    • Lag (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap samt Lag (1999:946) om ändring i lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap
    • Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap samt Förordning (2017:879) om ändring i förordningen (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap
    • Begravningslagen 1990:1144 
    Redaktör
    Anna Yngvesson, Kommunikationsavdelningen
    Innehållsansvarig
    Håkan Nilsson, Kyrkokansliet i Uppsala
    Uppdaterad
    2018-06-27
    X
    Dokumentid: 1394028- Webid: 25281 - Unitid: 2147483487