Din sökning gav 0 träffar

    Ett fel uppstod.
    Dölj bild

    Juridik och kyrkorätt

    Fördjupning: Språkkrav på vigselbeslut m.m.

    För beslut som utgör myndighetsutövning gäller särskilda språkkrav enligt lag. Här beskrivs dessa krav med utgångspunkt från förrättandet av vigsel. Motsvarande gäller i tillämpliga delar även beslut i bl.a. begravningsverksamheten. Vidare berörs frågan om minoritetsspråk i förhållande till beslutsfattande vid myndighetsutövning.

    Foto: Migelle Wikström

    Inledning

    Vissa juridiska personer eller befattningshavare inom Svenska kyrkan har fått i uppdrag av staten att fatta beslut i ärenden som innefattar s.k. myndighetsutövning. Detta är bland annat fallet när en präst förrättar en vigsel enligt svensk rätt och när en begravningshuvudman fattar beslut som rör enskilda inom ramen för begravningsverksamheten.  

    För beslut som utgör myndighetsutövning gäller särskilda språkkrav enligt lag. Nedan beskrivs dessa krav med utgångspunkt i förrättandet av vigsel. Motsvarande gäller i tillämpliga delar även beslut i bl.a. begravningsverksamheten. Vidare berörs frågan om minoritetsspråk i förhållande till beslutsfattande vid myndighetsutövning.

    Allmänt om grunderna för Svenska kyrkans vigselrätt

    Svenska kyrkan var tidigare särbehandlad i förhållande till andra trossamfund i frågan om vigselbehörighet för dess präster. Det angavs uttryckligen i lag att en präst i Svenska kyrkan hade vigselbehörighet. Genom en lagändring år 2009 förändrades detta.

    För att som trossamfund ha rätt att förrätta vigsel krävs att samfundets verksamhet bl.a. är varaktig och att samfundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder kommer att tillämpas. En befattningshavare i ett trossamfund kan, efter ansökan av trossamfundet, förordnas av Kammarkollegiet att vara vigselförrättare. Kammarkollegiet ska då bl.a. pröva att han eller hon har de kunskaper som behövs för uppdraget. Kammarkollegiet får dock uppdra till trossamfundet att göra denna prövning.

    Svenska kyrkan har sedan den ovan nämnda lagändringen vigseltillstånd på motsvarande sätt som gäller för övriga trossamfund med vigselrätt. Av detta följer bl.a. att en präst inom Svenska kyrkan måste vara särskilt förordnad av Kammarkollegiet för att vigselbehörighet ska finnas. Svenska kyrkan prövar dock på uppdrag av Kammarkollegiet vigselförrättarnas kvalifikationer och lämplighet i övrigt.

    Kammarkollegiet utövar tillsyn över vigselverksamheten inom Svenska kyrkan och andra trossamfund och ska återkalla ett trossamfunds tillstånd att förrätta vigsel om samfundet inte längre uppfyller ovan angivna krav. Kammarkollegiet ska vidare återkalla ett förordnade för en vigselförrättare som inte längre uppfyller kraven att vara vigselförrättare. I samband med en återkallelse av en vigselförrättares behörighet ska Kammarkollegiet också utreda om det också finns grund att återkalla samfundets tillstånd att förrätta vigsel.

    Kammarkollegiets beslut i dessa frågor kan inte överklagas (se vidare lagen [1993:305] om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund).

    Språkkrav vid myndighetsutövning i samband med vigsel

    En vigselförrättning innefattar myndighetsutövning som för med sig betydande rättsliga konsekvenser för den enskilde. Det ställs därför höga krav på de befattningshavare som utses till vigselförrättare. Att själva vigselförrättningen innefattar myndighetsutövning innebär att det genom lag uppställs samma krav på den del av vigselakten som utgör ett myndighetsbeslut, som på beslut och domar som avkunnas eller meddelas av svenska myndigheter och domstolar.

    I 10 § språklagen (2009:600) anges att språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska. Bestämmelsen lagfästes år 2009 men innebar i praktiken en kodifiering av vad som sedan lång tid tillbaka gällt inom svensk offentlig förvaltning. Eftersom Svenska kyrkan är ett sådant annat ”organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet” gäller lagen för Svenska kyrkan och dess befattningshavare när en ”offentlig verksamhet” fullgörs. Lagstiftningens krav innebär för en vigselförrättare att den del av vigselakten som utgör myndighetsbeslut – d.v.s. förklaringen/tillkännagivandet av dem som ingått äktenskap som makar – alltid måste avkunnas på svenska. Detta gäller även i de fall vigselakten i övrigt genomförs på ett annat språk.  Det finns däremot inget som hindrar att tillkännagivandet repeteras på det språk som vigseln i övrigt hålls på. Eftersom det rör sig om lagkrav är frågan om undantag från detta inte något som Svenska kyrkan genom kyrkoordningen eller på annat sätt kan bestämma att frångå. För att frångå kravet och uteslutande använda ett annat språk än svenska, krävs uttryckligt stöd i lag eller förordning (se 3 § nämnda lag). Något undantag som möjliggör att avkunna vigselbeslut (tillkännagivandet) på enbart ett annat språk än svenska finns inte.

    Sedan 2012 har de vigselförrättare som förordnats av Kammarkollegiet fått del av ett informationsbrev ”Ditt uppdrag som förordnad vigselförrättare”, där följande framgår: ”Att förrätta vigsel är myndighetsutövning. Därför ska du på svenska förklara att de som har ingått äktenskap är äkta makar. Du kan naturligtvis därefter också översätta förklaringen till andra språk.”

    Övriga frågor om språk i offentlig förvaltning

    I vissa fall kan enskilda ha rätt att använda ett nationellt minoritetsspråk i sina kontakter med vissa förvaltningsmyndigheter och domstolar. Dessa undantagsbestämmelser framgår av lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk och gäller endast förvaltnings­myndigheter och domstolar inom vissa angivna förvaltningsområden. Bestämmelserna träffar, till skillnad från språklagens krav, endast förvaltningsmyndigheter och domstolar. Det innebär att lagen inte gäller för Svenska kyrkan eller andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet. Därutöver finns även andra lagar som innehåller undantag från språklagens krav [1]. De nu nämnda lagarna möjliggör däremot inte för en förvaltningsmyndighet eller en domstol att fatta beslut på annat språk än svenska, utan ger endast den enskilde en rätt till att kontakten med myndigheten kan ske på ett annat språk.

    Vissa språkrelaterade krav på kyrkliga enheter

    När det gäller de inomkyrkliga förhållandena finns i 36 kap. 7 § i kyrkoordningen en bestämmelse om skyldighet för kyrkliga organ att i vissa fall ta emot och besvara skriftliga framställningar på finska, meänkieli respektive samiska. Skyldigheten gäller skriftliga framställningar från personer bosatta inom något av de förvaltningsområden som anges i 6 § lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk och på det minoritetsspråk som det aktuella förvaltningsområdet avser. Regleringen fyller en motsvarande inomkyrklig funktion som de lagar som redovisats ovan. Någon skyldighet att avfatta beslut på ett visst språk kan dock inte anses följa av kyrkoordningen.

    I samtliga fall där det i lag eller förordning uppställs krav som Svenska kyrkan eller en befattningshavare inom Svenska kyrkan har att förhålla sig till gäller detta alltid före vad som föreskrivits i kyrkoordningen eller andra inomkyrkliga bestämmelser.

    Sammanfattningsvis

    Avslutningsvis kan konstateras att det inte är möjligt varken för förvaltningsmyndigheter eller domstolar att på andra språk än svenska fatta beslut som innefattar myndighetsutövning. Det gäller även när Svenska kyrkan fullgör uppgifter i offentlig verksamhet och i den verksamheten fattar ett sådant beslut (t.ex. vigselbeslut). Kravet på beslutet gäller oberoende av de undantagsbestämmelser som finns om rätt för enskilda att i vissa fall använda andra språk i sina kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar. Eftersom detta är en lagreglerad ordning som endast kan frångås genom bestämmelser i lag eller förordning, kan inte Svenska kyrkan bestämma att något annat ska gälla. Ett beslut som innefattar myndighetsutövning måste således alltid meddelas eller avkunnas på svenska. Det saknas dock hinder att också översätta beslutet till ett annat språk.


    [1]Se t.ex. lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster som ger enskilda en rätt att i vissa ärenden inom det sociala området och inom hälso- och sjukvård använda de språk som talas i våra nordiska grannländer. Inte heller denna lag gäller för Svenska kyrkan.

    Redaktör och innehållsansvarig
    Migelle Wikström, Juridik och kyrkorätt
    Ansvarig för intranätet Juridik och kyrkorätt
    Migelle Wikström, Juridik och kyrkorätt
    Uppdaterad
    2020-03-07
    X
    Dokumentid: 1228936- Webid: 25295 - Unitid: 2147483474