Din sökning gav 0 träffar

    Ett fel uppstod.
    Dölj bild

    Diakoni

    Sammanfattning av Döden, döden, döden - konferens 1

    Här följer några axplock från konferensens del 1. Döden, döden, döden-konferensen är svenska kyrkans kraftsamling kring död och begravningsfrågor som genom nutidsanalys och framtidsspaning vill bidra med reflektion över kyrkans berättelser, dess riter och erfarenheter och bidra till kunskap och inspiration.

    Konferensen Döden, döden, döden, är svenska kyrkans kraftsamling kring död och begravningsfrågor som genom nutidsanalys och framtidsspaning vill bidra med reflektion över kyrkans berättelser, dess riter och erfarenheter och bidra till kunskap och inspiration. Del 1 genomfördes den 2-3 februari 2017 och syftade till samtids- och omvärldsanalys, en spaning på hur människor tänker kring döden och hur begravningsseden förändras.  

    Insikterna från konferensens första del får utgöra utgångspunkten för vad som kommer att avhandlas under konferensens andra del. Nedan följer några axplock. För den som vill lyssna till några av föreläsarna finns dokumentation på Svenska kyrkans intranät.

    • Uppfattningen om vad det är att vara människa förändras. Anhöriga vill vara medskapare av begravningsriten.​
    • Svenska kyrkan är inte längre den självklara aktören. Man kanske vill ha delar av den kyrkliga riten; kyrkorummet, prästen etc. men inte hela ”paketet”.  
    • Riten som skall tolka livet och göra det obegripliga begripligt och meningsfullt ställs mot det privat unika.​
    • Kyrkan vill vara med vid avskedet av avliden för att överlåta, lämna över den avlidne i Guds händer och förmedla hoppet om evigt liv.
    • Begravningar har i alla tider sett ut som ett samhälle mår. Förr gick man till begravning för att hedra den avlidne, idag går man för att man” kände”. År 2016 tog det 21 dagar mellan dödsfall och begravning och 10 % av avlidna Stockholmsbor kremeras och gravsätts utan någon ceremoni. Antalet begravningsgäster minskar för varje år.
    • Vi behöver öppna upp för enklare utformningar av begravningsgudstjänster på kyrkogården i kapellet eller minnesrummet på sjukhuset.
    • Facebook är en mötesplats. Gränser i tid och rum löses upp när digitala medier skapar nya möjligheter att hålla kontakt med den döde och för de anhöriga att mötas. Sorgegrupper kan mötas på nätet. Kommunikation på nätet för människor samman och behöver inte vara annorlunda än ett möte i församlingen.
    • Förr målade man bilder av familjen där också de döda barnen var med. När man kunde fotografera tog man bilder av den döde, man ville att alla skulle vara med. Idag finns bilder och minnen de döda barnen på hemsidor, bloggar och Facebook.
    • Vad händer i kroppen med musik och hur påverkar det hjärta och andning? Genom att mäta, puls, andningsfrekvens, fingertoppstemperatur såg man att det sker en synkronisering av hjärta och andning när man sjunger på in och utandning. Om vi sjunger tillsammans kan vi synkronisera våra hjärtan! Vid en stark emotionell stress kan man få ett ”broken heart”. Det finns ingen medicin men man studerar om man med musik kan på påverka detta(Sahlgrenska sjukhuset)
    • Svenska kyrkan med uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten, behöver föra en dialog med olika religiösa grupper. Man skall ordna gravplats för alla och ansvarar för att det förs en gravbok. Kyrkogården kan vara kulturplatser som styrs av lagen. Begravningslagen tar bl. a upp att kyrkogården skall hållas i skick och reglerar tiden mellan kremation och gravsättning. Det blir fler och fler som gravsätts utan anhörig.
    • Riter skapas över tid när människor kommer överens om att man ska göra ”så här” och handlar om hur vi hanterar livet. Vi behöver öka vår lyhördhet och lyssna. Vad är omistligt för oss? Det som konstituerar en kristen begravning är överlåtelsen av den avlidne till Gud och förkunnelsen av det eviga hoppet.
    • Alla vet om att man ska dö, men låtsas inte om det. Det sker en närvarande tystnad som övergår till att bli en skonande tystnad- där man skonar sina närmaste genom att inte nämna döden. Medan hjälplöshetens tystnad handlar om en tomhet där det är svårt att tala med sina närmaste om döden eller möta sorgen.
    • Döden har marginaliserats i ett samhälle som består av mer och mer ”experter” som går in när någon dör och skall begravas. Detta betyder inte att människor är mindre engagerade eller att det inte berör. Att döden rationaliseras bort stämmer inte. I den etnologiska forskningen ser man att begravningen är en svår stund för många och att man förnyar ritualen om det är möjligt. Att det utformas personligt betyder att man är engagerad och att man bryr sig.
    • Skall begravningsgudstjänsten upplevas som meningsfull måste kyrkans medarbetare lyssna efter människors behov. Den stora frågan, vad händer när vi dör? kan vi inte svara på. Men vi behöver skapa rum för frågorna. Hur gör man? Hur skapar vi rum för samtalet? Vad behöver vi för att orka sitta kvar?  Vi är våra egna redskap. Hur blir vi vän med döden? Antalet visningar på sjukhuset och gravsättning utan föregående ceremoni ökar. Beror det på att man inte orkar ta in det som hänt? 
    Redaktör
    Innehållsansvarig
    Uppdaterad
    2017-04-10
    X
    Dokumentid: 1332231- Webid: 37984 - Unitid: 2147483410