Din sökning gav 0 träffar

    Ett fel uppstod.
    Dölj bild

    Diakoni

    Att överväga innan församlingen bestämmer sig

    Ibland kan det vara möjligt eller till och med lämpligt för församlingen att närma sig andra samhällsaktörer. Det finns emellertid några saker att ta ställning till innan man tar kontakt.

    Andra samhällsaktörer kan vara såväl andra församlingar som andra delar av civilsamhället eller den offentliga sektorn. 

    Genom metoden se-analysera-handla kan församlingen lättare se när verksamhet kan eller bör ske i kontakt med andra delar av samhället. Det är viktigt att utgå från den verklighet församlingen lever i och se vilka behov som finns där och vad den har möjlighet att bidra med. Om församlingen efter en analys funderar på att utveckla en närmare eller mer formaliserad relation till andra samhällsaktörer finns en del frågeställningar som man behöver överväga innan man går vidare.

    Frågorna nedan är tänkta att uppmuntra både till eftertänksamhet och kreativ utveckling.

     

    Ryms verksamheten inom församlingens uppdrag enligt kyrkoordningen?

    Om församlingen överväger en verksamhet som innebär någon form av näringsverksamhet måste den enligt Kyrkoordningen ha en naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift. Med naturlig anknytning menas att det ska finnas ett samband mellan näringsverksamheten och församlingens grundläggande uppgift. Ekonomiska skäl, dvs. där syftet endast är att ”tjäna pengar” för att stärka församlingens resurser, räknas alltså inte i sig som anknytning, även om man hade tänkt slussa pengarna vidare till exempelvis diakonin. Kyrkostyrelsen poängterar därför att den avgörande frågan som en församling bör ställa sig om man överväger någon form av näringsverksamhet är huruvida verksamheten ryms inom församlingens uppdrag enligt kyrkoordningen. Råd vid bedrivande av näringsverksamhet i församling antogs av kyrkostyrelsen 22 december 2011.

    Varför ska församlingen göra detta?

    Innan församlingen närmar sig andra samhällsaktörer bör man vara tydlig med sin identitet och hur man tolkar det diakonala uppdraget. I mötet med andra behöver församlingen vara beredd på att kunna svara på frågan: ”Varför vill ni detta?”

    Det kan finnas många anledningar. Kanske har församlingen genom en bearbetning av sin diakonisyn kommit fram till att man vill arbeta på ett nytt sätt. Kanske har församlingen särskilda möjligheter att skapa sammanhållning på orten genom att tillhandahålla lokaler eller genom att ideella medarbetare deltar. Det kan också vara så att en annan församling eller idéburen organisation har efterfrågat samverkan. Ett annat skäl kan vara att församlingen strävar efter att möta minskade intäkter från kyrkoavgiften genom andra finansieringsformer. Då kan möjligheten att vara en utförare med offentlig finansiering ses som en del av lösningen. Oavsett anledning är det avgörande att verksamheten kan motiveras utifrån församlingens grundläggande uppgift. ​

    Att koppla den teologiska förståelsen till sekulära svar på frågan ”varför”

    Många samhällsaktörer utgår från Agenda 2030 och arbetet med att uppnå de globala målen för en hållbar utveckling. Några av målen är direkt relaterade till diakonal verksamhet. Det kan t.ex. vara målet att avskaffa fattigdom eller att främja jämlikhet och inkluderande samhällen. Att anknyta till de globala målen placerar in kyrkans arbete med att bidra till ett gott samhälle för alla i en vidare kontext. Det kan också underlätta i kommunikationen med andra aktörer. Etikprofessor Erik Blennberger tar i boken Diakoni- tolkning, historik, praktik (Verbum 2008) upp såväl teologiska argument som vad han kallar allmänkulturella etikargument som svar på frågan ”varför”. De allmänkulturella argumenten kan sammanfattas med humanitet, solidaritet och mänskliga rättigheter, som de exempelvis uttrycks i FN:s rättighetsdeklaration. ​

    Är församlingen den bäst lämpade?

    Det är inte självklart att det är just församlingen som är den bäst lämpade aktören för att bedriva en viss verksamhet. Om någon annan kan göra det bättre kan man samverka, eller lämna området till dessa. Detta är också något som man kan få en uppfattning om genom att se och analysera innan man bestämmer sig.

    Vad är församlingens mervärde och särart?

    I kristen människosyn har människan kroppsliga, själsliga och andliga behov. Det är församlingens uppgift att ta alla dessa på allvar. Att församlingen arbetar med människors andliga behov är också något som kan beskrivas som ett mervärde eller särart. ​

    Existentiell hälsa utifrån en kristen referensram

    Att uttrycka vilket mervärde församlingen kan bidra med är viktigt både för självförståelsen men också för förståelsen hos den samhällsaktör man kommunicerar med. I denna kommunikation kan det dock ibland underlätta med en viss språklig anpassning. I Kyrkoordningen står det exempelvis att ett av huvudsyftena med allt som församlingen gör är att människor ska komma till tro på Kristus. Samtidigt är det grundläggande för det diakonala arbetet att det ska ske utan baktankar. ​

    Att människor ska komma till tro på Kristus är en viktig grund för församlingens teologiska förståelse, men det kan vara svårt att använda i kommunikation med det sekulära samhället. Där används däremot ofta begreppet ”existentiell hälsa.” Att generellt främja människors existentiella hälsa och livskvalitet erbjuds även utanför kyrkliga sammanhang. Men möjligheten att bearbeta existentiella frågor utifrån en kristen referensram erbjuds endast av kyrkor.

    Möjlighet till kristen själavård

    Det diakonala arbetet har per definition alltid en koppling till en kyrklig huvudman. Utifrån det kan man möjligen hävda att diakonalt arbete som en del av det kyrkliga sammanhanget alltid innehåller en särart. Inom församlingens ram finns det alltid tillgång till kristen själavård, liksom till ett andakts- och gudstjänstliv. I en rapport från Kyrkokansliet om Svenska kyrkans närvaro på andra samhällsarenor var det tydligt att det som många av dess samverkanspartners uppskattade och efterfrågade från Svenska kyrkan var dess specifika kompetens i tros och livsåskådningsfrågor.

    Det betyder inte att alla diakonala verksamheter som församlingen erbjuder måste innehålla sådana tydliga själavårdande moment. Däremot kan man hävda att det inom det diakonala arbetets sammanhang alltid bör finnas en möjlighet till specifikt kristen själavård för den som så önskar.

    Omsorg och gemenskap

    Att bidra med insatser som inte är en rättighet enligt lag, men som kan vara viktiga komplement i människors vardag och livskvalitet, kan betraktas som ett mervärde. Vänskap, medmänsklig omsorg och gemenskap utan krav på problemlösning eller förändring är exempel på sådana mervärden som erbjuds av kyrkan. De erbjuds dock också av andra idéburna aktörer inom det civila samhället.

    Flexibelt regelverk

    Möjligheten till ett mer flexibelt regelverk hos en idéburen aktör kan kanske också betraktas som ett mervärde, exempelvis möjligheten att kunna ge hjälp utöver rättighet. Ibland tipsar socialtjänsten klienter om att församlingar eller andra idéburna aktörer kan ha möjlighet att ge stöd utöver vad socialtjänsten inom sitt lagrum har möjlighet att ge. 

    Ideellt engagemang

    Diakoni är hela församlingens uppdrag. Det innebär också att det bör finnas former för ideella medarbetares engagemang i verksamheten. Att ha tillgång till ideella medarbetare har ett egenvärde för församlingen som levande organisation men kan också framhållas som ett mervärde i relation till andra aktörer- eller för den församlingsbo som själv önskar engagera sig. Stöd angående ideellt arbete i Svenska kyrkan finns hos Ideellt forum i Svenska kyrkan.

    Vad händer med församlingens nuvarande verksamheter?

    Även om det kan vara spännande med nya utmaningar, är de flesta av de verksamheter som församlingen redan bedriver förmodligen uppskattade av många människor. Många av verksamheterna bedrivs troligen i egen regi, i församlingens egna lokaler och utan kontakt med andra samhällsaktörer. Klassificeringsmodellen för diakonala verksamheter i Vägledning för diakoni är ett hjälpmedel för att få en översikt över församlingens diakonala verksamheter.

    Inventera

    Om församlingen inte redan har gjort en inventering av de nuvarande verksamheterna behöver man ta ett steg tillbaka och inventera innan man planerar att starta nya. Det samma gäller vilka lokaler som finns. Koppla gärna till lokalförsörjningsplan. Man behöver också reflektera över hur ändamålsenliga församlingens lokaler är för en viss verksamhet eller hur de kan anpassas. Detta arbete hör ihop med arbetet med lokalförsörjningsplaner. Det är även viktigt att inventera personalens och de ideellas kompetens och erfarenheter. Efter detta är det lättare att ta ställning till om det finns verksamheter som inte längre behöver vara kvar eller som skulle kunna utvecklas på andra sätt i samspel med andra.

    Vilken grundinställning har församlingen till andra samhällsaktörer?

    I det diakonala arbetet behöver församlingen reflektera över hur man ser på andra samhällsaktörer. Man kan se dem som partners i arbetet med att skapa ett gott samhälle och utgå ifrån att andra samhällsaktörer har goda intentioner i sina uppdrag att verka för ett gott liv för varje människa. En hårdragen ytterlighet åt andra hållet är att se andra som parallella aktörer eller konkurrenter.

    Respekt och ansvarsfördelning

    En tydlig ansvarsfördelning och respekt i förhållande till andras ansvarsområden är grundläggande oavsett vilken roll församlingen agerar utifrån. När man respekterar varandras olika roller och funktioner bör det ändå finnas utrymme för både samverkan och konstruktiv kritik.

    Sponsring

    Sponsring är en form av samverkan. Det är vanligt med sponsring från privata företag till olika verksamheter inom civilsamhället. Församlingen behöver reflektera över hur man ställer sig till om ett privat företag vill sponsra församlingens diakonala verksamheter.

    Hur ställer sig församlingen till att verka på andra arenor?

    Ett annat vägval är huruvida och i vilken grad en församling kan tänka sig att lämna sin egen sfär för verka tillsammans med andra på deras arenor. Den största delen av församlingars diakonala verksamheter brukar ske i församlingens egna lokaler, utan någon närmare samverkan med andra samhällsaktörer. Men om en församling på ett ömsesidigt sätt vill samverka med andra samhällsaktörer kan den behöva vara beredd på att verka på någon annans arena. Det kan exempelvis bero på att den verksamhet det rör sig om eller att den målgrupp som man samlas kring går utöver församlingens geografiska gränser. En kommun har t ex ofta ett större upptagningsområde än en enskild församling har. Det kan också vara så att verksamheten passar bättre att bedrivas på en annan plats än i församlingens lokaler. För att komma till rätta med detta kan det vara nödvändigt att samverka över församlingsgränserna. Exempel på arenor som inte är församlingens egna arenor är köpcentrum, sjukhus, skolor, fritidsgårdar, fängelser, gator och torg, internet, äldreboenden, företag, eller andra idéburna aktörers verksamheter. Institutionssjälavården har redan en vana att verka på andra arenor, men för församlingens övriga verksamheter kan en reflektion behövas.

    Är församlingen medveten om, och beredd på, ett rollbyte?

    En församling behöver vara uppmärksam på det rollbyte som kan ske när den på olika sätt samspelar med andra samhällsaktörer. Vilken roll församlingen får i förhållande till en individ kan ändras. Det kan vara en stor skillnad att delta i församlingens verksamhet på helt frivillig basis, mot att vara placerad hos församlingen för att göra praktik eller arbetsträna. En sådan verksamhet innefattar ofta närvaroplikt för konfidenten gentemot exempelvis arbetsförmedling, socialtjänst, kriminalvård eller försäkringskassa. Även församlingens medarbetare måste då kanske vidga sin roll och i praktiken fungera som ”kontrollanter” som rapporterar till aktuell myndighet. I ett sådant fall har församlingen bytt karaktär i arbetet från förbehållslös omsorgsförmedlare till problemlösare med rapporteringsansvar. Se vidare Vägledning för diakoni om insatser med olika fokus. För att undvika missförstånd är det viktigt att församlingen från början är tydlig gentemot konfidenten om vilka villkor som gäller. 

    Vill församlingen ingå i ett konkurrerande sammanhang?

    Att vara en utförare av offentligt finansierade välfärdstjänster innebär i de flesta fall att församlingen verkar på en konkurrensutsatt marknad. Oavsett om en församling har för avsikt att starta en förskola, ett LSS-boende, en familjerådgivning, ett äldreboende eller ett natthärbärge etc. så kan det finnas andra privata eller idéburna aktörer som vill konkurrera om samma uppdrag. Församlingen behöver ta ställning till om den vill vara en del av en sådan marknad. Man behöver vara medveten om att det kan innebära att man kommer att konkurrera om uppdrag med exempelvis en stadsmission. Ett konkurrerande sammanhang innebär också risker. Utföraruppdraget kan upphöra, ibland med kort varsel, vilket kan få konsekvenser för både personal, konfidenter och ekonomi.

    Hur ska församlingen värna sin röstbärarroll?

    Att gå in i samverkan eller att bli utförare innebär att man också går in i en relation med en eller flera parter. Samtidigt har församlingen ett ständigt uppdrag att stå på utsattas människors sida och vara en kritisk röst om deras rättigheter åsidosätts. Det kan innebära att man behöver rikta kritik även mot sin partner. Här behöver det finnas tydlighet både inom församlingen och gentemot en eventuell annan part. Man kan exempelvis luta sig mot de sex principer för samverkan mellan idéburna organisationer och det offentliga som Överenskommelsen på det sociala området har formulerat.

    Hur ska församlingen avgränsa?

    En församling kan inte göra allt, och inte heller ha kontakt med alla. Verksamhetsområde och målgrupp kan väljas efter en analys av församlingens diakonala verksamheter, vilka behov som finns och vilken kompetens församlingen har bland anställda och ideella.m

    I samband med det blir det också tydligare vilka andra samhällsaktörer församlingen ska samspela med. Kanske bör församlingen samverka med exempelvis skola, socialtjänst, psykiatri, arbetsförmedling, kulturaktörer eller Röda korset. När församlingen väl har identifierat möjligt verksamhetsområde och målgrupp är det viktigt att tydliggöra vad man vill och har möjlighet att bidra med mer konkret. Det görs genom en verksamhetsidé eller affärsidé. Om verksamheten involverar näringsverksamhet behöver detta sedan utvecklas till en affärsplan. Se mer om affärsplan i utförarrollen under rubriken Konkreta tips och råd när församlingen har bestämt sig. ​

     

    Redaktör
    Ann-Mari Lundholm, Kommunikationsavdelningen
    Innehållsansvarig
    Magnus Bodin, Avdelningen för kyrkoliv
    Uppdaterad
    2018-06-26
    X
    Dokumentid: 1399800- Webid: 37984 - Unitid: 2147483410